Många stater firar sin självständighet. Man kan peka på statens födelsedag, som Estlands 24 februari 1918, Kenyas 25 december 1963 eller Singapores 9 augusti 1965. Många firar sin grundlag, som Danmark och Norge, eller övergången till republik, som Italien den 2 juni 1946. Till de ovanliga hör Portugal vars nationaldag den 10 juni är årsdagen av nationalskalden Luís da Camões död år 1580 eller Irland som firar sitt nationalhelgon Saint Patrick den 17 mars.
Sverige var länge ett undantag – vi hade ingen riktig nationaldag. Men sedan 1983 firar vi den 6 juni som Sveriges nationaldag och sedan år 2005 är det en arbetsfri ”röd dag” i almanackan, då Annandag Pingst fick stryka på foten.
Sedan år 1916 har Svenska Flaggans Dag firats den 6 juni. Det är två händelser i vår historia som har betydelse för det Sverige vi känner idag som kan fästas vid detta datum. Det första är Gustav Erikssons val till kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Det innebar slutet för den nordiska unionen och att banden mellan Sverige och Danmark bröts. Som Gustav I eller (anakronistiskt) Gustav Vasa känner vi honom som ”riksbyggaren”, och även om vi idag kan ogilla hans metoder och vilka följder det fick för det svenska kulturlivet så kan det väl motiveras som en vändpunkt i historien.
Det andra skälet till att lyfta fram just den 6 juni som en viktig dag är år 1809. På detta datum undertecknade tre av de fyra stånden den nya regeringsform som kom att gälla ända till år 1974. Även om det i den fanns för våra öron främmande formuleringar som ”Konungen äger allena styra riket” så blev denna regeringsform ändå det ramverk inom vilket Sverige stegvis kunde utvecklas till ett demokratiskt samhälle. Det fjärde ståndet, bönderna, skrev dock inte på förrän den 27 juni 1809.
Det har funnits förslag till andra dagar att fira vår nationaldag, men det har aldrig slagit igenom. Så alldeles oavsett varför, så kanske det viktigaste skälet att fira vårt land är att just den svenska försommaren är som vackrast runt den 6 juni. Inte skulle jag vilja byta med Finland, eller med Lettland som också har en höstkulen nationaldag den 18 november.
Hur skall då dagen firas? Ja, det har många funderat på. Vi ser avundsjukt på Norges ”Syttende Mai”, ett utbrott av nationell yra. Det är nog så, att nationaldagen i många länder är en ganska nedtonad föreställning, ibland pampigt och högstämt men sällan så folkligt och festligt som i Norge. Vi har heller ingen erfarenhet att som Norge frigöras från grannländernas dominans eller att ha utsatts för en brutal ockupation. I det ljuset är det lättare att förstå varför den folkliga nationalismen är så stark i vårt västra grannland.
Vi får nog fortsätta att fira på vårt eget sätt. På de flesta håll har man försökt skapa nya traditioner kring den 6 juni. Att välkomna nya svenska medborgare är en ny tradition som många upplever särskilt meningsfull. I Söderköping välkomnas nya svenska medborgare i en ceremoni på Rådhuset och därefter går alla med blåsorkester och blågula flaggor i tåg från Rådhustorget till Söderköpings Brunn där det bjuds ett varierat program med högtidstal och sång, musik, dans och teater. Välkomna med att fira vårt Sverige!