ibland för talspråkliga egenheter jag träffar på. Det fenomen jag vill beskriva
här kallas för svansdubblering. Vad är då det? Är det ett zoologiskt
plastikingrepp? En optisk synvilla? En extremt glad hund? Nej.
Det är när någon t.ex. säger ”han har mycke pengar, han”. Ni
lägger alltså märke till att talaren lägger till en upprepning av subjektet i
slutet av satsen, alltså en dubblering i ”svansen” av satsen. Detta är den
absolut vanligaste typen av fenomenet och finns i många dialekter. Talaren
lägger alltså till, utan att det egentligen finns ett behov av ordet;
informationsledet ”han” är redan givet. Vi kan här tala om språklig redundans,
överflödig information.
En mer avancerad variant på detta är när vi t.ex. i östgötskt
talat språk hör en konstruktion som: ”Jag har gjort’e, har jag”. Här har vi
alltså en upprepning av både subjekt och verb. Om vi gör satsen nekande får vi
följande resultat: ”Jag har inte gjort’e, har ja’nte”. En utvecklad variant,
dock utan verb, hörde jag en gång från en kurskamrat från Bergsjö i
Hälsingland: ”Ja han’t gjort de ja e”, alltså översatt ”Jag har inte gjort det
jag inte”. Den avslipade formen ”e” för ”inte” har jag hittills inte stött på i
östgötsk dialekt.
Hur kommer det sig att vi talar på detta sätt? Regeln för talat
språk är ju snarare en smidighets- och enkelhetsprincip, då vi helst vill
förkorta och förenkla i den talade kommunikationen för att vara effektiva.
Om det är varmt i ett rum skulle vi kunna säga till en annan i rummet:
”Skulle du vilja vara vänlig att öppna fönstret då jag finner det varmt här
inne?” Otympligt tycker de flesta. ”Det är varmt. Kan du öppna fönstret?” kan
nog fler tänka sig. ”Öh” medan man försöker fläkta sig med tröjan samtidigt som
man pekar på fönstret. Ja, ett tänkbart scenario. Överflödighet av information
vill vi inte ha. Varför då lägga till information som redan
sagts?
Min ovetenskapliga gissning är att vi använder svansdubblering
för att säga något med eftertryck. Jag har troligtvis hört flest exempel på det
hela när man vill svära sig fri från något, t.ex. någon som bestämt hävdar: ”jag
har lämnat in det, har jag” eller ”det var inte jag, var det inte”. Upprepning
vet vi kan vara verkningsfullt; alltifrån ”I have a dream” till ”Yes, we can”
fungerar, men då i mer öppet retoriska sammanhang. Sandlåderetoriken, ”det var
du som börja, va det” kanske ändå har samma effekt av
eftertryck?
Nu har jag inget mer att säga har jag inte.