Denna bild, målad av Holländaren Harmen Steenwyck ca 1645 är ett bra exempel på vanitasmåleri.

DÖDSKALLEN är en tydlig påminnelse om dödens ofrånkomlighet.
KRONOMETERN (ett miniatyrur) till vänster om dödskallen ska påminna om att vår tid på jorden är tidsbegränsad. "Allting har sin tid" Predikaren 3:1
SNÄCKSKALET är en symbol för världslig välstånd och rikedom men att även rikedomen är fåfänglig och tomt som ett skal.
Det JAPANSKA SVÄRDET är en symbol för den världsliga makten och antyder att inte ens vapenmakt kan besegra döden. 
EN STRÅLE AV LJUS faller direkt på dödskallen som är den främsta påminnelsen om dödligheten. Men ljuset är den kristna symbolen för evighet och gudomlighet.
FLÖJTEN till vänster om dödskallen är en fallossymbol som representerar det sinnliga och erotiska jordelivets njutningar som döden tar ifrån oss.
BOKEN till höger om dödskallen symboliserar kunskap och lärdom som är en av de utmärkande egenskaperna hos människan. Men även här finns det risk för fåfänglighet "Ty där mycket vishet är, där är mycket grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga" Predikaren 1:8
GULDLAMPAN bakom dödskallen är en symbol  på för tidens gång och den mänskliga tillvarons bräcklighet. Lampan har nyss släckts och rökslingan är nätt och jämt synlig. 

För dagens betraktare kan Steenwycks målning verka morbid, men man ska komma ihåg att döden var mer närvarande på 1600-talet än i dag. 

Holländarna var fascinerade av Gamla testamentet och studerade bibeln både i kyrkan och hemma. De hittade likheter mellan sig själva och israeliterna. De var de nya utvalda folket och hade ett fördrag med Gud - om de uppförde sig väl skulle de blomstra.  Kalvinisterna predikade att holländarnas fall skulle komma genom omåttlig materialism. 

Skottland har haft gemensam kung med England sedan 1603, men har starka traditioner både kulturellt och politiskt. Inte bara säckpipor, haggis och Robert Burns. Den som vanligen uppfattas som den skotska nationalsången är "The Flower of Scotland". Den är skrivna av Roy Williamson från folkmusikgruppen The Corries så sent som 1967 men blev snabbt populär. Blomman i sångens titel är den skotska nationalblomman tisteln, och syftar på slaget vid Bannockburn 1314 då skottarna under Robert the Bruce besegrade engelsmännen under Edward II. Här framförd av den skotska singer/songwritern Amy Macdonald.

Irland är en självständig republik och är inte en del av Samväldet - men det gäller inte de sex grevskap i norr som är den politiska enheten Nordirland. Frågan om identitet och tillhörighet i Nordirland är en svår politisk fråga och splittringen mellan nationalister och unionister är stark. Irland har officiellt fastställd nationalsång: Amhrán na bhFiann. Den är ursprungligen skriven på engelska: "The soldiers song", men framförs i regel alltid på iriska. Här är det självaste Johnny Logan som sjunger, på fotbollslandskap mot Tyskland på bortaplan i Köln. Därav den tyska militärorkestern. Påtagligt få spelare sjunger med...

Så var det här besvärliga med Nordirland. Att hitta nationella symboler som alla som bor där kan identifiera sig med är svårt. I fotboll har man separata landslag, medan i sporter som rugby spelar hela Irland tillsammans. Det gör att man vid rugbylandskamper använder en nyskriven sång (från 1995), Ireland's Call tillsammans med Amhrán na bhFiann. Den används också i landhockey och cricket.

Nu kommer en som ni nog aldrig hört. Det finns fler enheter än de vi har nämnt. Mellan Storbritannien och Irland ligger Isle of Man, som vare sig är engelskt eller irländskt utan något helt för sig, ett självstyrande område under den brittiska kronan. Ön är kanske mest känd för sina svanslösa katter och sin motorcykeltävling men de ungefär 80000 som bor där har en egen nationalsång, som bl. a. spelats för cyklisten Mark Cavendish när han vann samväldesspelen 2006.

Vi har tidigare tagit upp fenomenet nationalsånger i den här bloggen, med exemplet DDR - landet vars nationalsång hade en "hemlig" text. De brittiska öarna består av två självständiga stater, det Förenade Kungariket av Storbritannien och Nordirland samt republiken Irland, men också flera andra områden. Vi kan börja med det Förenade Kungariket, som i sin nationalsång ber Gud bevara Drottningen. Melodin har okänd upphovsman. När prins Charles blir kung, så kommer också nationalsångens titel att ändras till God Save the King! Här i en pampig version från Last Night of the Proms.

Det förenade Kungarikets största beståndsdel är England - ibland slarvar vi i dagligt tal och förväxlar dessa två. Oftast brukar "God save the Queen" användas när t. ex. Englands landslag i fotboll och rugby spelas. Men i Samväldesspelen, Commonwealth Games används från år 2010 Hubert Parrys "Jerusalem" med text av William Blake där det talas om att bygga ett nytt Jerusalem bland Englands gröna kullar, en text inspirerad av en legend om att Jesus en gång besökte det som nu är England. "Jerusalem" har klar känsla av psalm. Här i två versioner, dels vid William och Kates bröllop i april 2011, dels framsjungen av skönsjungande Hayley Westenra  (som för övrigt är från Nya Zeeland) vid rugbyfinalen på Old Trafford 2012.

Wales har varit i politisk enhet med England ända sedan 1282 men har bevarat en distinkt kulturell identitet. I den ingår sången som en viktig beståndsdel. Wales obestridliga nationalsång är "Hen Wlad Fy Nhadau" - "Old Land of My Fathers". Sången skrevs 1856 av Evan och James James. - Ja, namnet stämmer, han hette James James. Sången framförs på den keltiska walesiskan och med särskild kraft i samband med landskamper i Wales nationalsport rugby.

Myten om den missförstådda konstnären stämmer rätt bra på van Gogh. Under sin livstid var han hånad, efter sin död hyllades han.

Han föddes 30 mars 1853 i Holland, precis ett år efter sin dödfödde bror, vars namn han övertog. Han var äldsta barnet av sex och hans far var präst. Han växte upp till en nervös och misstänksam ung man. 
Bästa vännen genom hela livet var hans bror Theo, som han utväxlade över 700 brev med. 16 år gammal anställdes han i sin farbroders konsthandel. På fritiden gick han ofta på museer och läste massor. 

I tjugoårsåldern fick han en brinnande religiös kallelse och utbildade sig till lekmannapredikant och fick uppdrag bland  fattiga kolgruvearbetare. Men efter att ha avskedas av kyrkan började han för första gången teckna av de olyckliga arbetarnas situation. 
1880 bestämde han sig för att satsa på konsten och började utbilda sig. Under dessa år målade han den berömda potatisätarna som med mörka jordfärger och med grovt utmejslade karaktärer visade en familjs samling kring dagens middag, en skål potatis..

Potatisätarna, 1885

Han flyttade in till sin bror i Paris 1886 och lärde känna dåtidens nya konstnärsgeneration som Monet, Renoir, Pisarro och Degas. Tyvärr började han dricka mycket av den psykosframkallande drycken absint och delta i Parislivets nattliv vilket gjorde honom ännu bräckligare än han redan var. 

En av de mest berömda historierna om van Gogh torde vara när han skar av sig örat. Han hade fått sällskap av konstnären Paul Gaugin och de levde och arbetade tillsammans under två månader. Men efter ett gräl skar Vincent av sig ena örsnibben, inte örat som många felaktigt tror, och hamnade på sjukhus efter psykisk och fysisk kollaps. 

Han målade massor med självporträtt och här är en av de med örat i bandage.

Tyvärr var det ingen som uppskattade hans målningar under hans livstid. Han sålde en, möjligen två, tavlor, och då var det hans bror som anlitat en köpare.

Detta blev hans sista målning.

Efter en dag med staffliet ute på ett vetefält, sköt han sig i bröstet, men missade hjärtat. Vincent dog ett drygt dygn senare, den 29 juli 1890.

Numera säljs hans målningar för mångmiljonbelopp. 

Hon var född i Rom 1593, död 1653 i Neapel. Känd för sina realistiska och dramatiska oljemålningar, ofta med bibliska motiv.
Hon måste ha varit en mycket stark kvinna. Hon blev våldtagen av sin konstlärare, Agostino Tassi vilket ledde till en sju månaders rättegång och hon var tvungen att genomgå en gynekologisk undersökning och tortyr med tumskruvar under förhören.

Tassi dömdes till fängelse men behövde aldrig sitta av sitt straff.

Trots detta hade hon stora framgångar som konstnär och 1616 blev hon som första kvinna medlem i Florens Accademia del disegno och hade även den store Cosimo II de Medici som beskyddare. För att åstadkomma det i en totalt mansdominerad värld, måste Gentileschi varit en mycket stark och kompetent kvinna. 

Målning här nedan kom till 1620 och har av många tolkas som en hämnd mot Tassi eller som ett sätt att bearbeta den traumatiska våldtäkten.

Målningen heter Judit halshugger Holofernes och hänger på Uffizierna i Florens

Motivet var ett mycket omtyckt motiv under 1600-talet.
Den handlar om den handlingskraftiga Judit, som dräper en tyrann och räddar sitt folk. I den bibliska berättelsen är Holofernes en assyrisk härförare under kung Nebukadnessar som belägrade det judiska fästet Bethulia när Judit dräpte honom.

Judit framställs i bibeln som en symbol där den svagare, med Guds hjälp, kan besegra en långt starkare fiende. inom konsten fick Judit spela rollen som den kvinnliga motsvarigheten till unge David som besegrade jätten Goliat.

Kvinnan till höger, Judit, är ett självporträtt av Artimisia. Andra konstnärer som gestaltat denna scen har framställt Judit som en oskuldsfull flicka eller som en förförisk fresterska medans Artimisia framställer Judit som en kraftfull kvinna som kavlat upp armarna för att slippa blodstänket och helt sakligt tar svärdet och låter det skära igenom Holofernes hals. 

Hämnden på våldtäktsmannen?
Det finns teorier om att Gentileschi har avbildat hennes våldtäktsman, Tassi, i Holofernes ansikte, men det har inte gått att bevisa. Men varför inte? En lagom hämnd innan internet och Photoshops tidevarv. 

Här nedan kan du se och jämföra några andra konstnärers tolkningar av samma motiv.