Nästa år kommer vi att fira 200-årsminnet av den svensk-norska unionens ingående. Precis som 2005 kommer vi att gemensamt minnas och fundera på våra likheter och skillnader.
Norge och Sverige kallas ibland för brödrafolk, som i den siste unionskungen Oscar II:s valspråk. Men vi har faktiskt en mycket länge gemensam historia med Finland, ungefär 600 år, till skillnad från 91 års union med Norge.
Detta gör att Sverige och Finland har riksdag och ärkebiskop, att brevlådorna i Sverige och Finland är gula, medan de i Norge och Danmark är röda, att brevbäraren behöver fem siffror i postnumret för att brevet skall hitta rätt i Sverige och Finland medan det räcker med fyra i Danmark och Norge.
Det har också sagts, att det enda språk som Emil i Lönneberga kan översättas fullt korrekt till, är finska. Emil blir ju som vuxen kommunalnämndsordförande, och sådana figurer finns bara i Sverige och Finland.
Norge och Sverige är ändå väldigt lika och kan väl bäst beskrivas som bråkiga syskon. Vi minns Telia-Telenor-affären, där Björn Rosengren beskrev Norge år 1999 som "den sista Sovjetstaten", eller alla skriverier som piskas upp i t. ex. Aftonbladet, bl. a. den här artikeln, som inte blev så väl sedd i Norge.
Som research i den här artikeln har jag läst en tråd i Flashback Forum, där skribenter av varierande seriositet och intelligens behandlat frågan. Om ni är intresserad av att läsa om att läsa om Norge ur ett humoristiskt perspektiv med svenska ögon, rekommenderas denna blogg.
En betydlig mer seriös artikel hittar ni här, där en bok som utkom till 50-årsjubileet av det svensk-norska kulturcentret Voksenåsen diskuteras och refereras.
Jag vill bara försäkra eventuella norska känsliga läsare, att svenskars "hat" mot Norge nästan alltid är ironi (utom hos vissa, som inte förstår ironi). Ingen har bättre visat på Norges ruttenhet än Melvyn "Bobo" Slacke och Helmer Bryd Eminent Five Quartet i Mosevisionen 1968.