Historia är i mångt och mycket ett "läsämne". Vi får historiska kunskaper genom att läsa böcker om historia, och ibland genom att läsa historiska dokument.
Det går lätt att lära sig hur många som dog - den vanliga siffran som brukar nämnas är att ungefär 6 miljoner judar dog, ungefär 2/3 av de judar som levde i Europa före 1939. Det fanns också andra drabbade grupper i Förintelsen som vi inte får glömma: ryssar, polacker, romer, handikappade, homosexuella, Jehovas vittnen, politiska fångar och ytterligare fler. Vi kan lära oss ortsnamn som Auschwitz, Treblinka, Belzec, Chelmno, Majdanek och Sobibór.
Men kunskap om Förintelsen är mer än bara läskunskap. Det är viktigt att lyssna till de överlevandes berättelser - många av dem har dött, eftersom en så stor del av alla judiska barn födda efter 1930 mördades. På Nyströmska har vi under flera år fått besök av Piotr Zettinger som berättar om hur han som en liten pojke överlevde.
Ett annat sätt att göra Förintelsen lite mer begriplig i all sin obegriplighet är att besöka en minnesplats, en plats som förknippas med ett illdåd och som iordningställts för dagens besökare. Vi behöver inte resa så långt för att hitta sådana platser, det finns i våra grannländer Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. En sådan plats är Rumbulaskogen i utkanten av Lettlands huvudstad Riga.
På denna plats, som kan förefalla idyllisk idag, mördades under två dagar i slutet av 1941 25000 judar, de allra flesta från Rigas ghetto. Det handlade om verkliga massmord, utförda av den tyska Einsatzgruppe A med hjälp av lettiska Arajs-kommandot. Ledaren Friedrich Jeckeln hade utvecklat en metod som han kallade "Sardinpackning" som innebar att judarna fick ställa sig i kanten av en grop och de sköts sedan med maskingevär. En hemsida om Rumbulamassakern finns här.