Det är svårt att mer exakt slå fast vad det var bakteriologen Sir Alexander Fleming var ute efter den där dagen i laboratoriet 1928, men inte var det penicillin – fast det var just vad han fick.
Händelsen kan väl också sägas illustrera den paradoxala nyttan av att vara lite slarvig. Sir Alexander fick nämligen se att mögelsvampen Penicillium förorenat en stafylokockkultur han haft på en odlingsplatta och glömt kvar över semestern. Detta var rent slarv och inget avsiktligt. Men resultatet hade blivit att bakterietillväxten mycket kraftigt hämmats.
Idén var född och testerna på möss utfördes tio år senare av Flemings kollegor Sir Ernst Boris Chain och Sir Howard Walter Florey. Utfallet var mycket gott, den nya antibiotikan började användas på människor 1941. 1945, efter krigsslutet,
fick de tre adlade herrarna dela på nobelpriset för sin upptäckt.
En kraftig överkonsumtion har dock fört med sig ökad penicillinresistens hos många bakteriestammar, vilket är ett snabbt växande problem. Resistensen beror i regel på att bakterier börjar producera ett protein som snabbt bryter ned flertalet av alla penicillintyper – dock med undantag för isoxapenicilliner.
Denna problematik förminskas knappast av att stafylokocker genom mutation har visat sig bli resistenta även mot isoxazolylpenicilliner. Resultatet blir då den ökända MRSA (meticillinresistenta staphylococcus aureus), och mot denna dunderbakterie är samtliga betalaktamantibiotika, alltså samtliga penicilliner, och andra antibiotika som cefalosporiner och karbapenemer, overksamma
.
Det är ett scenario som varken Fleming själv eller hans båda nämnda kollegor kunnat förutspå. Deras upptäckt måste ändå räknas till en av medicinhistoriens allra största och man uppskattar att den räddat livet på minst 200 miljoner människor.
Artikel hittad i Allt om vetenskap